Ny familj?
Hejsan hejsan...
Imorse steg jag upp och hjälpte barnen till skolan innan jag själv gick ner läste en bok och somnade...
Vaknade duktigt förvirrad en timme senare av att telefonen ringde. Tydligen var det min eventuella nya familj som ringde, jag skickade ett e-mail till dem igår med några frågor och de valde att ringa och svara på dem.
Vi pratade i en halvtimme ungefär, jag pratade både med modern och fadern i huset och de hade bra saker att säga...
Så det var alltså ett trevligt sätt att vakna på, också skönt att de väckte mig efter bara en timmes sömn, annars hade jag troligen sovit två timmar själv.
Jag har märkt att jag drömmer helt sjukt mycket nu. Jag kan typ drömma tio olika drömma under en natt, det är galet. Allt är bara en röra i huvudet när jag stiger upp. Ofta vaknar jag också upp någon timme innan klockan ringer och tror att jag försovit mig flera timmar och typ glömt hämta Joey och köra honom till skolan eller bara missat hela morgonpasset eller nåt sånt. Blir helt livrädd innan jag inser vad klockan verkligen är.
I alla fall...Jag har nog bestämt mig för att acceptera den här familjen...
En familj som ursprungligen kommer från Australien, bodde där ett tag innan dem flyttade till Hong kong i fyra år och därefter till USA. De har två pojkar, elva år som älskar fotboll och nog är ganska duktiga också. Tvillingar by the way, fast jag tror jag berättat detta redan.
De bor i Darien, Connecticut. Ca 50min med tåg från NY vilket är mycket trevligt.
Bara genom att prata med båda föräldrarna kände jag mig mer välkommen i den familjen än vad jag någonsin gjort i min nuvarande familj. Mitt schema var likt detta jag har här, bortsett från det faktum att jag troligen inte kommer jobba på helgerna där särskilt mycket. Bara om föräldrarna gör något speciellt.
Överlag lät det rätt trevligt och jag ska nog kontakta cultural care imorgon och meddela att jag accepterar den familjen.
Det betyder att jag flyger till östkusten den 21:e januari...
Susies och Marks nya au pair kommer hit här den 16:e januari.
På tal om Susie och Mark så pratade jag lite med dem nu ikväll, mest med Susie.
Jag undrade om det var okej att jag stannade till den 21:e och det var det. Jag sa att det blev ju faktiskt bra för henne också eftersom att jag då kunde berätta för Matt (nya au pairen) vad han behövde göra här.
Då sa Susie att jag gärna kunde berätta vad han skulle göra men inte hur jag gjorde det för tydligen gjorde jag inte saker och ting riktigt som Susie ville här så hon ville gärna berätta det själv...
Det var ju en liten mindre chock faktiskt, jag vet ju att hon typ aldrig är nöjd men inte trodde jag att hon var typ missnöjd med mitt arbete.
Efter lite småprat så frågade jag sen henne om hon hade behållit mig som Au pair om inte jag velat byta själv...
Då skrattade hon först sedan kom en relativt lång tystnad innan hon svarade att hon nog hade behållt mig som au pair men att hon hade arbetat mycket hårdare med hur jag gjorde saker och ting...
Jag frågade vad jag inte gjorde bra då svarade hon givetvis att det mest var att hon behövde mer hjälp med att hålla ordning och reda samt städning...
För att vara helt ärlig så undrar jag exakt vad det är hon behöver hjälp med som jag inte gör nu...Jag kan faktiskt inte tänka på särskilt mycket som jag själv tycker att jag gör ett slarvigt jobb med eller som jag glömmer att göra...
Jag kan definitivt inte tänka på något specifikt hon bett mig göra vad gäller att hålla ordning och reda etc.
(Som jag inte gör idag)
Jag bad också henne berätta vad hon tyckte att jag kunde göra bättre. Hon sa att jag ibland blev lite frustrerad och behövde mer tålamod, att det hände ganska ofta att jag glömde saker, hon ville också få det till att jag försov väldigt mycket i början, det hände kanske tre-fyra gånger, hon ville få det till typ tio om jag förstod henne rätt. Jag kan i och för sig hålla med henne om att det var slarvigt, även om det den ena gånge berodde på ett missförstånd då jag trodde att jag började halv nio men jag började åtta. Jag var dock i tid till halv nio ;P
En annan gång jag kommer ihåg var det för att jag råkat ställa klockan en timme senare, jag trodde den stod på 6:21 när den stod på 7:21, lite slarvigt...
De två sista gångerna var bara dåligt av mig även om det bara var fem min en gång men en hel halvtimme nästa gång.
Att jag ibland blir lite frustrerad är nog sant dock.
För övrigt så tyckte hon inte att jag bjudit på mig själv tillräckligt och inte varit särskilt öppen, det kan stämma. Det tar jag delvis på mig och det sa jag till henne. Det berodde på ett par saker, jag kände väl inte mig direkt hemma efter någon vecka, jag kom nog hit med en ganska klar tanke om att jag inte skulle trivas här efter att ha haft en mycket rolig vecka på au pair skolan. Jag gav väl inte så mycket av mig själv, men det berodde på att det var en hård och tuff tid för mig. Jag var inte lycklig. Jag känner inte heller att jag varit mig själv någon gång under min tid här i Minnesota.
Vad jag inte nämnde för henne var att jag delvis också tycker det är hennes fel. Hon har inte lämnat alla personer hon bryr sig om. Hon har inte flyttat till ett helt nytt främmnade land med all släkt, familj och vänner tusentals mil bort.
Det är givetvis också mitt ansvar att bjuda till och försöka anpassa mig till mitt nya klimat men det är likväl hennes ansvar att få mig att känna mig hemma här vilket hon definitivt inte gjort. De enda familjetiderna jag uppskattat egentligen har varit nu sen Mark kom hem samt helgerna som thanksgiving etc
Det enda hon pratade med mig om i början var arbetsrelaterat, hon sket ju egentligen i vad jag gjorde, det enda hon brydde sig om var iaf jag hade hade gjort allt jag skulle och om barnen skött sig och hur dagen gått. Sen slog hon bara sig ner framför teven och det var då ganska svårt att prata med henne. Det är väl inte bara jag som ska ta initiativ, hon måste få mig att dela med sig. Hon måste ju bry sig om vad jag tycker och tänker. Hon sket ju helt i det, jag kan garantera dig att hon inte vet fem saker om min hemstad, mina vänner eller min familj etc. Ett exempel på hur lite hon bryr sig är ju det där med jordbävningen...
Hon försökte i och för sig en del med att hitta vänner till mig och skapa kontaker vilket jag uppskattar men annars sket hon ju i vilket, bara slog sig ner framför teven när hon kom hem, hon är ju alltid så trött, kanske för trött för att prata också...Vissa gånger försökte jag också prata med henne men det var ju knappt lönt, hon vet nog fortfarande knappt var jag kommer ifrån. Hon har nog sagt att jag är från tyskland 20 gånger, berättade jag något för henne glömde hon det ändå lika fort.
Hade jag städat hela köket utan att hon bett mig, men jag hade glömt att rengöra mikrovågsungen så hade hon bara undrat varför jag inte rengjort den och inte kommentera resten av köket. Det är ju en annan sak som inte direkt får en att känna sig hemma. Vi personkemi klickade inte direkt om man säger så.
Jag har själv funderat lite på vad som gått snett här.
Här är vad jag kommit fram till:
Att Mark inte var hemma från början tror jag spelade en ganska stor roll,
Att jag och Susie inte fungerade direkt spelade också en stor roll.
Att jag gav upp för tidigt och längtade för mycket tillbaks till Au pair-skolan eller vännerna hemma spelade nog en stor roll i att det inte funkade socialt för mig. Jag vet dock att personerna här omkring (andra au pairer) inte hade varit ett tillräckligt tillfredsställande umgänge för att spendera ett helt år här.
Att jag aldrig kände mig hemma här
Att jag inte ansträngde mig tillräckligt eller bjöd på mig själv tillräckligt.
Att Susie inte bjöd på sig själv
Att jag kände att Susie lite grann sket i mitt liv
Att Susie va den hon var
Den sociala biten och bristen på umgänge
Detta är ett antal större skäl till varför det inte funkat och som jag sa tidigare så känner jag mig redan mer hemma i min nästa famil för föräldrarna där verkar faktiskt bry sig om mig också och inte bara om hur jag tar hand om deras barn.
Jag ursäktar mig nu till alla läsare för att detta blev ett oerhört långt inlägg men efter kvällens konversation behövde jag ventilera mina känslor lite grann och jag hoppas därför också att många av er som orkar ta er igenom hela inlägget kommenterar dess innehåll och berättar sina tankar om mina tankar i detta inlägg.
Kommentera gärna med positivt kritik eller negativ kritik eller helt enkelt bara era allmänna tankar, jag vill bara få någon annans åsikt i detta fall.
Resten av dagen har varit sig lik alla andra med läxor, lek, snack, måltid, tvätt, städning, bad och läggdags.
Efter avslutat skift åkte jag sen till St Paul för kaffe med Silvana på mysiga Cafe Latté´.
Tack för ert tålamod.
Ciao
Oj, men herrgegud, förlåt mig. Hur kunde jag glömma att nämna pappas 55:e födelsedag igår (5:e januari)
Även om jag gratulurade honom personligen via telefon så har jag ju inte gratulerat honom offentligt här på bloggen så Grattis pappa.
Roligt att du uppskattade presenten eftersom att jag denna gång spelade ännu större roll i den presenten än vad jag normalt sett gör.
Jag har också glömt tacka för det trevliga paketet som anlände hit här igår. Skickat av min familj innehållande massa efterfrågade tidningar och dvd:er samt också lite oväntade trevliga julklappar från syster.
Tackar tackar
Glöm inte kommentera
Imorse steg jag upp och hjälpte barnen till skolan innan jag själv gick ner läste en bok och somnade...
Vaknade duktigt förvirrad en timme senare av att telefonen ringde. Tydligen var det min eventuella nya familj som ringde, jag skickade ett e-mail till dem igår med några frågor och de valde att ringa och svara på dem.
Vi pratade i en halvtimme ungefär, jag pratade både med modern och fadern i huset och de hade bra saker att säga...
Så det var alltså ett trevligt sätt att vakna på, också skönt att de väckte mig efter bara en timmes sömn, annars hade jag troligen sovit två timmar själv.
Jag har märkt att jag drömmer helt sjukt mycket nu. Jag kan typ drömma tio olika drömma under en natt, det är galet. Allt är bara en röra i huvudet när jag stiger upp. Ofta vaknar jag också upp någon timme innan klockan ringer och tror att jag försovit mig flera timmar och typ glömt hämta Joey och köra honom till skolan eller bara missat hela morgonpasset eller nåt sånt. Blir helt livrädd innan jag inser vad klockan verkligen är.
I alla fall...Jag har nog bestämt mig för att acceptera den här familjen...
En familj som ursprungligen kommer från Australien, bodde där ett tag innan dem flyttade till Hong kong i fyra år och därefter till USA. De har två pojkar, elva år som älskar fotboll och nog är ganska duktiga också. Tvillingar by the way, fast jag tror jag berättat detta redan.
De bor i Darien, Connecticut. Ca 50min med tåg från NY vilket är mycket trevligt.
Bara genom att prata med båda föräldrarna kände jag mig mer välkommen i den familjen än vad jag någonsin gjort i min nuvarande familj. Mitt schema var likt detta jag har här, bortsett från det faktum att jag troligen inte kommer jobba på helgerna där särskilt mycket. Bara om föräldrarna gör något speciellt.
Överlag lät det rätt trevligt och jag ska nog kontakta cultural care imorgon och meddela att jag accepterar den familjen.
Det betyder att jag flyger till östkusten den 21:e januari...
Susies och Marks nya au pair kommer hit här den 16:e januari.
På tal om Susie och Mark så pratade jag lite med dem nu ikväll, mest med Susie.
Jag undrade om det var okej att jag stannade till den 21:e och det var det. Jag sa att det blev ju faktiskt bra för henne också eftersom att jag då kunde berätta för Matt (nya au pairen) vad han behövde göra här.
Då sa Susie att jag gärna kunde berätta vad han skulle göra men inte hur jag gjorde det för tydligen gjorde jag inte saker och ting riktigt som Susie ville här så hon ville gärna berätta det själv...
Det var ju en liten mindre chock faktiskt, jag vet ju att hon typ aldrig är nöjd men inte trodde jag att hon var typ missnöjd med mitt arbete.
Efter lite småprat så frågade jag sen henne om hon hade behållit mig som Au pair om inte jag velat byta själv...
Då skrattade hon först sedan kom en relativt lång tystnad innan hon svarade att hon nog hade behållt mig som au pair men att hon hade arbetat mycket hårdare med hur jag gjorde saker och ting...
Jag frågade vad jag inte gjorde bra då svarade hon givetvis att det mest var att hon behövde mer hjälp med att hålla ordning och reda samt städning...
För att vara helt ärlig så undrar jag exakt vad det är hon behöver hjälp med som jag inte gör nu...Jag kan faktiskt inte tänka på särskilt mycket som jag själv tycker att jag gör ett slarvigt jobb med eller som jag glömmer att göra...
Jag kan definitivt inte tänka på något specifikt hon bett mig göra vad gäller att hålla ordning och reda etc.
(Som jag inte gör idag)
Jag bad också henne berätta vad hon tyckte att jag kunde göra bättre. Hon sa att jag ibland blev lite frustrerad och behövde mer tålamod, att det hände ganska ofta att jag glömde saker, hon ville också få det till att jag försov väldigt mycket i början, det hände kanske tre-fyra gånger, hon ville få det till typ tio om jag förstod henne rätt. Jag kan i och för sig hålla med henne om att det var slarvigt, även om det den ena gånge berodde på ett missförstånd då jag trodde att jag började halv nio men jag började åtta. Jag var dock i tid till halv nio ;P
En annan gång jag kommer ihåg var det för att jag råkat ställa klockan en timme senare, jag trodde den stod på 6:21 när den stod på 7:21, lite slarvigt...
De två sista gångerna var bara dåligt av mig även om det bara var fem min en gång men en hel halvtimme nästa gång.
Att jag ibland blir lite frustrerad är nog sant dock.
För övrigt så tyckte hon inte att jag bjudit på mig själv tillräckligt och inte varit särskilt öppen, det kan stämma. Det tar jag delvis på mig och det sa jag till henne. Det berodde på ett par saker, jag kände väl inte mig direkt hemma efter någon vecka, jag kom nog hit med en ganska klar tanke om att jag inte skulle trivas här efter att ha haft en mycket rolig vecka på au pair skolan. Jag gav väl inte så mycket av mig själv, men det berodde på att det var en hård och tuff tid för mig. Jag var inte lycklig. Jag känner inte heller att jag varit mig själv någon gång under min tid här i Minnesota.
Vad jag inte nämnde för henne var att jag delvis också tycker det är hennes fel. Hon har inte lämnat alla personer hon bryr sig om. Hon har inte flyttat till ett helt nytt främmnade land med all släkt, familj och vänner tusentals mil bort.
Det är givetvis också mitt ansvar att bjuda till och försöka anpassa mig till mitt nya klimat men det är likväl hennes ansvar att få mig att känna mig hemma här vilket hon definitivt inte gjort. De enda familjetiderna jag uppskattat egentligen har varit nu sen Mark kom hem samt helgerna som thanksgiving etc
Det enda hon pratade med mig om i början var arbetsrelaterat, hon sket ju egentligen i vad jag gjorde, det enda hon brydde sig om var iaf jag hade hade gjort allt jag skulle och om barnen skött sig och hur dagen gått. Sen slog hon bara sig ner framför teven och det var då ganska svårt att prata med henne. Det är väl inte bara jag som ska ta initiativ, hon måste få mig att dela med sig. Hon måste ju bry sig om vad jag tycker och tänker. Hon sket ju helt i det, jag kan garantera dig att hon inte vet fem saker om min hemstad, mina vänner eller min familj etc. Ett exempel på hur lite hon bryr sig är ju det där med jordbävningen...
Hon försökte i och för sig en del med att hitta vänner till mig och skapa kontaker vilket jag uppskattar men annars sket hon ju i vilket, bara slog sig ner framför teven när hon kom hem, hon är ju alltid så trött, kanske för trött för att prata också...Vissa gånger försökte jag också prata med henne men det var ju knappt lönt, hon vet nog fortfarande knappt var jag kommer ifrån. Hon har nog sagt att jag är från tyskland 20 gånger, berättade jag något för henne glömde hon det ändå lika fort.
Hade jag städat hela köket utan att hon bett mig, men jag hade glömt att rengöra mikrovågsungen så hade hon bara undrat varför jag inte rengjort den och inte kommentera resten av köket. Det är ju en annan sak som inte direkt får en att känna sig hemma. Vi personkemi klickade inte direkt om man säger så.
Jag har själv funderat lite på vad som gått snett här.
Här är vad jag kommit fram till:
Att Mark inte var hemma från början tror jag spelade en ganska stor roll,
Att jag och Susie inte fungerade direkt spelade också en stor roll.
Att jag gav upp för tidigt och längtade för mycket tillbaks till Au pair-skolan eller vännerna hemma spelade nog en stor roll i att det inte funkade socialt för mig. Jag vet dock att personerna här omkring (andra au pairer) inte hade varit ett tillräckligt tillfredsställande umgänge för att spendera ett helt år här.
Att jag aldrig kände mig hemma här
Att jag inte ansträngde mig tillräckligt eller bjöd på mig själv tillräckligt.
Att Susie inte bjöd på sig själv
Att jag kände att Susie lite grann sket i mitt liv
Att Susie va den hon var
Den sociala biten och bristen på umgänge
Detta är ett antal större skäl till varför det inte funkat och som jag sa tidigare så känner jag mig redan mer hemma i min nästa famil för föräldrarna där verkar faktiskt bry sig om mig också och inte bara om hur jag tar hand om deras barn.
Jag ursäktar mig nu till alla läsare för att detta blev ett oerhört långt inlägg men efter kvällens konversation behövde jag ventilera mina känslor lite grann och jag hoppas därför också att många av er som orkar ta er igenom hela inlägget kommenterar dess innehåll och berättar sina tankar om mina tankar i detta inlägg.
Kommentera gärna med positivt kritik eller negativ kritik eller helt enkelt bara era allmänna tankar, jag vill bara få någon annans åsikt i detta fall.
Resten av dagen har varit sig lik alla andra med läxor, lek, snack, måltid, tvätt, städning, bad och läggdags.
Efter avslutat skift åkte jag sen till St Paul för kaffe med Silvana på mysiga Cafe Latté´.
Tack för ert tålamod.
Ciao
Oj, men herrgegud, förlåt mig. Hur kunde jag glömma att nämna pappas 55:e födelsedag igår (5:e januari)
Även om jag gratulurade honom personligen via telefon så har jag ju inte gratulerat honom offentligt här på bloggen så Grattis pappa.
Roligt att du uppskattade presenten eftersom att jag denna gång spelade ännu större roll i den presenten än vad jag normalt sett gör.
Jag har också glömt tacka för det trevliga paketet som anlände hit här igår. Skickat av min familj innehållande massa efterfrågade tidningar och dvd:er samt också lite oväntade trevliga julklappar från syster.
Tackar tackar
Glöm inte kommentera
Kommentarer
Postat av: Malin
detta kan nog kvalificera sig till ditt längsta inlägg ever!
Postat av: Faster
Hej Björn, roligt att det troligtvis ordnar sig för dig med en ny au-pair familj. Jag håller med dig att det var ett långt inlägg men trots det tycker jag det var bra, du ger inte bara kritik utan rannsakar dig själv också. Det är säker något du nu kommer att ha nytta av i den nya familjen för att ni inte ska hamna i samma positioner. Tänk positivt och se nu framåt, vad du kan förbättra och göra annorlunda. Lycka till, imorgon är en annan dag.
Postat av: Mamma
Det låter ju som ett bra beslut att du troligen har bestämt dig för att ta den nya familjen. Du kan ju ge det en chans. Jag skulle inte tro att det är sannolikt att du hamnar i en familj där mamman är så bortskämd och lat som Susie är. Du får se det som en chans att se lite mer av USA och förhoppningsvis kommer du att trivas lite bättre. Annars är du varmt välommen hem.
Kram Mamma
Postat av: Mamma
Det låter som ett bra beslut att du troligtvis kommer att tacka ja till nya familjen. Du får ju se det som en chans att få uppleva lite mer av USA. Funkar det inte är du ju alltid varmt välkommen hem. Det är nog få som är så lata och bortskämda som Susie.
Postat av: Mamma
Det blev två kommentarer från mig idag. Det verkade som om den första inte skickades kanske bättre med två inlägg än inget alls. (tre med denna)
Postat av: pappa
Såg att mitt inlägg hamnade på fel dag så därför kommenterarjag inte denna dag en gång till.
Postat av: Sis
Jag kommenterade ju ditt sist skrivna inlägg ganska så bra tycker jag ;) Så nu kommer jag bara att säga kortfattat vad jag tycker; Susie är ett pucko! & detta har inte alls ngt att göra med att jag är en overprotecting sis ;)
Postat av: Anna
Bötte, jag tycker att du är himla ordningsam och proffsig för att vara kille, for real! Och om hon som vuxen och invand amerikansk mor inte bjuder till så tycker jag att det är bra jobbat att du söker dig vidare. Jag hejar på dig!
Postat av: Anonym
Tjena, Du vet inte vem jag är och jag vet inte vem du är men jag har själv planer på att åka till USA som aupair. Jag har läst lite på din blogg om hur det är, speciellt om hur det är att åka iväg som kille. Jag kan säga att efter ha läst dina inlägg så känner jag mig ännu mer motiverad att åka iväg. Fortsätt kämpa på så kanske vi ses nån dag där borta i väst. Hoppas det är okey att jag fortsätter läsa din blogg, skriv gärna till min mail om det är nåt särskilt jag borde tänka på innan jag åker iväg...mazze[email protected]
Trackback
